tisdag 15 juli 2014

Tuuri - en surrealistisk värld mitt i ingenstans

Varje år gör mamma, två av hennes väninnor och jag en resa inom Finland. Villkoret är att vi ska sova borta en natt. Förr skulle vi sova på ett billigt ställe men den regeln har vi tummat på. Genom åren har vi sett Koli (där vi sov på en gammal folkskola och ägaren satt i nätskjorta på vedlåren i köket och berättade historier om Sibelius, Juhani Ahos, Aleksi Gallen-Kallelas äventyr i Kolis grottor och många flera medan vi åt morgonmål), Själö, Utö, Kallbåda grunds fyr (vi somnade till ljudet av Bottenhavets bränningar och tärnornas skrik, det var underbart), Valsörarna, Källskär på Kökar och många, många flera intressanta platser. Med andra ord börjar vi ha sett ganska mycket av Finland.
I år körde vi iväg till Tuuri i Österbotten. En helt surrealistisk plats mitt i ingenstans. Vi hade hört om Tuurin kauppakylä men hade svårt att föreställa oss hur det skulle se ut.

Detta var hotellet och "Matboden".
Vi sov på tredje våningen med fransk balkong. Rummet var nästan lika stort som min lägenhet och aldrig har jag haft kristallkrona i ett hotellrum förr.
Det var väldigt pråligt med guld på kranarna och tjocka gardiner. Man kunde välja mellan sex olika sorters dynor att sova på.
På området fanns också bl.a. en campingplats (som var full) och tivoli. Affärerna var fulla med folk.

 
Här bor någon av familjen Keskinen som äger det hela. Enhörningar och springbrunnar...

 
För att inte helt bli förtappade av kommersialismen besökte vi Runebergs källa i Ruovesi där Johan Ludvig Runeberg har skrivit visan Vid en källa. Sedan körde vi hemåt genom vackra insjölandskap.
 
Igen en resa som vi inte glömmer i första hand...
 
Vid en källa
 
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De vexla i din våg.

Der kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.

Dock, der en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.

Nu åter en! -- Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig,
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.

Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl!

Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!

Men hur' de kommit, hur' de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.

Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero! --
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar