Städfobi

Jag tror jag lider av något slags städfobi och den blir bara värre. Jag absolut avskyr att städa och tycker förfääärligt synd om mig själv för jag det är oredigt hemma. Egentligen går den mesta energin till att fundera på städandet och inte själva handlingen.

Min pappa har berättat att när jag var liten lämnade jag kläderna som ett snöre efter mig när jag skulle klä av mig och byta till pyjamas så oredan sitter djupt inom mig.

Alla vackra hem i klatschiga inredningstidningar och bloggar kan göra mig stressad trots att jag VET att det är inte vardagen som visas. Samtidigt kan jag ibland bli skrämd av hem där barnen inte syns; inte en leksak ligger på felställe, inte ett klädesplagg är framme. Barnen måste ju också få finnas i sitt hem.

En dansk inredningsarkitekt sade om ett vackert och personligt hem att här får vardagsföremålen finnas och de stör inte helheten. Så ska det ju vara. Det värsta jag vet är att gå in i ett hem där jag känner hur malplacerad jag är; jag har fel kläder, fel frisyr, jag luktar fel, jag pratar fel. Jag passar inte in i inredningen. Fy attan!

Jag skapar ändå bäst när jag har lite ordning och reda. När jag städat klart brukar jag bre ut tyg på golvet för att klippa till en klänning eller kjol. Sedan är det kört igen för då blir det sytrådar, överblivna tygremsor och knappnålar överallt...

I alla fall, i kväll är det dammsuget och dammtorkat. Och det är så himla skönt och jag njuuuter!