Gulmåra

Gulmårans doft tar mig tillbaka till barndomen, till Alesundet i Kristinestad där farmor och farfar bodde. Det växte gulmåra längs med den smala sandvägen som ledde från deras hus, via skötängarna (ängar där det fanns träställningar där man hängde upp strömmingsskötar för att torka) till stranden och båthusen.
Farfars lilla fiskarbåt var lite klibbig av tjära om det var tidigt på sommaren. Han målade Wikströms båtmotor svart förutom någon del (vet ej vad den heter) som var silverfärgad. Den hade en liten "kopp" för supen så den skulle starta när farfar ryckte i svänghjulet. Sedan tuffade vi ut på öppet hav och lade ut strömmingsskötor.
Följande morgon, tidigt, tuffade vi ut igen, tog upp skötarna medan måsar och fisktärnor skrek kring våra huvuden. Det var en oskriven regel att endast fisktärnorna skulle matas, de räknades till lite förmer än måsarna. Strömmingslever var en delikatess för tärnorna och de plockade den försiktigt ur min hand när jag viftade lite.
Farmor kom till stranden med en kastrull som hon fyllde med färsk strömming som hon stekte till lunch. Katten åt sig mätt bland strandstenarna.